Mannen i den vita hatten ( 16 År senare )

En bänkrad i en rastlös sen april

Jag tittar över axeln och ser dig blinka till

Jag kan få dig när du vill

En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång

Och du och jag håller andan och håller händer i språnget

Det är inte så långt hem

Och än fanns det tusentals tårar kvar

Och de var dina att ge vem som helst

Äntligen

De är de dyrbaraste smycken du har

Så be aldrig om ursäkt igen

Äntligen, passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag

Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad

Jag minns allt som naglarna mot glas

Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt

Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att de känns

Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar

Och de var våra att ge vem som helst

Äntligen

De är de dyrbaraste smycken vi har

Så be aldrig om ursäkt igen

Äntligen, så sätter du själv dina gränser

Och den där pojken jag aldrig kände

Som gick på gator jag aldrig såg

Och tänkte tankar jag aldrig tänkte

Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde

Hela vardagen full med hål

I en tid då inget hände

I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små

Ja, vi var alla en gång små

Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus

Jag kastar pil i min kuvös

Och så odlar jag min rädsla

Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker

Där växer avund klar och grön

Och jag är livrädd för att leva

Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö

Ja, vi ska alla en gång dö

Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö