Den dära stugan vid ån i hagen
Där gamle Anders i hagen bor
Jag minns hur Elin, den enda dottern
Gick förr och trallade hela dagen
I mon där borta med Hagens kor
Hon var den gladaste bland de glada
I lek och dans var hon alltid bäst
Och flink i spisen och flink på logen
Men ofta ser en att det tar skada
Som växer vackrast och lovar mest
Det kom en främmande man till dalen
Han mötte Elin i skogen titt
Och det gick rykten omkring i bygden
Och stackars Elin blev vild och galen
I våras dränkte hon barnet sitt
Jag minns den stunden då hon blev tagen
Hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
Till fyra år blev hon dömd av lagen
En kan förstå, det är sorg i hagen
Och det är ingen som nänns gå dit
Och gamle Anders, han står vid skjulet
Betryckt och krokig och hugger ved
Han var en gubbe som log beständigt
Nu är hans ansikte skyggt och mulet
Hans läppar skälva, han tittar ned
Han viker undan för folkets blickar
Han talar inte med någon mer
Han går och grämer sig djupt i själen
Han ser åt sidan när någon nickar
Och gråter bittert när ingen ser
