Koppången

Här är stillhet och tystnad nu när marken färgats vit Från den trygga, gamla kyrkan klingar sången ända hit Jag har stannat vid vägen för att vila mig ett tag Och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram Har förenat de själar som finns med oss här i tiden Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här Och där bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en Kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen Vi är fångar i tiden som ett avtryck av en hand På ett frostigt, gammalt fönster som fått nåd av tidens tand En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan Jag är här och mitt på en frusen väg finns det värme ändå Fastän snön börjar falla och himmelen blir grå Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram Har förenat de själar som finns med oss här i tiden Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här